Kan det vara så att det finns en mening med allt som händer…? Jag har en känsla av att det vi ställs inför dyker upp av en anledning, en orsak. Och att det dessutom kan vara något som på något sätt gynnar mig. Det känns verkligen inte alltid så, men jag tror på att stanna upp och fråga sig själv:

“Vad kan jag lära mig av det här?” eller “vad är gåvan i det här?”

Den stora utmaningen blir att stanna upp. Att tillåta sig själv att känna och sedan att lyssna på svaret. Det är ofta lätt att tänka att “det här är skit”, “det finns ingen positivt i det här”, “det här borde inte hända”. Men om vi ger oss själva tid att kliva lite utanför situationen, om vi tänker ur ett annat perspektiv, så gömmer det sig antagligen en stor möjlighet där.

Jag backar ibland bandet och tänker på när jag gick in i väggen. Även under den perioden hade jag de här tankegångarna någonstans inom mig. Men eftersom livet just då kändes kolsvart så var det inte mer än tomma provocerande ord: “Det finns en gåva i det här”.

Men ju mer jag byter till olika perspektiv, desto mer kan jag verkligen känna mig tacksam för den där perioden …

Idag inser jag att min självkänsla då inte var i särskilt god form. Jag värdesatte inte mig själv utan jag sprang runt i ett evigt givande till allt och alla. Jag satte orimligt stor press på mig själv att det var jag som måste lösa allt som skulle lösas. Och ärligt talat satt offerkoftan riktigt obekvämt…

Den tunga perioden blev en livsviktig väckarklocka som gett mig många gåvor. Till exempel:

1. Jag vaknade upp och insåg att för att kunna ge fullt ut till allt och alla, så behöver jag ha något att ge. Så det fick mig att börja fylla på min egen bägare och älska mig själv som jag är (oavsett om jag presterar bra eller inte). Jag är precis lika värdefull som alla andra! En ovärderligt underbar insikt som öppnade massor av nya dörrar.

2. Inte minst är jag idag evigt tacksam av en annan anledning: Den gav mig en stor värdefull spark i baken att börja göra det jag så starkt hade känt att jag ville (men som jag av olika anledningar inte gjorde). Jag fick upp ögonen och förstod att livet är för kort för att inte göra det man brinner för. Jag vaknade upp och valde nu att fullt ut börja göra det som mitt hjärta bett om under så många år, istället för stanna i “tryggheten” i den gamla anställningen. Idag ägnar jag mina dagar åt att på olika sätt inspirera människor kring tankens kraft. Idag bidrar jag till att fler människor mår riktigt bra och lever så sant som det bara går. (Du förstår att det är känslor av tacksamhet som böljar idag, eller hur…?)

3. Jag kan också idag känna en djup ödmjukhet för personer jag möter i mitt jobb, som på något sätt inte mår bra. Det känns på många sätt värdefullt att jag själv varit i liknade situation. Jag vet mycket väl att det inte bara är att “skärpa sig och tänka positivt” alla gånger. Idag kan jag dela med mig av de verktyg jag själv använt, som hjälpt mig hitta tillbaka till min inre styrka och kraft på ett helt fantastiskt sätt.

Kan det vara så att livet inte ger oss större utmaningar än vi klarar av…? Och att vi får dom för att vi ska kunna utvecklas och leva än mer fullt ut…? Fundera – vad skulle det innebära för dig om det var så?

“Someday everything will all make perfect sense.
So for now, laugh at the confusion, smile through the tears,
and keep reminding yourself that everything happens for a reason.”

///Love, Helene